William D. Nordhaus intervjuades av New York Times för några dagar sedan. I intervjun kritiserar han EU:s system för utsläppshandel. Han noterar att problemet med ”cap and trade” är att ett sådant system kräver att man kan förutse hur stora utsläppen kommer att vara i framtiden och att systemet inte kommer att fungera om dessa förutsägelser inte stämmer.

Eftersom utsläppen i EU blev lägre än förutsagt föll priset drastiskt till en så låg nivå att det inte hade någon effekt på utsläppen. Det här problemet uppstår inte med en koldioxidavgift eftersom priset sätts annorlunda.

Nordhaus framhåller även British Columbias koldioxidavgift som välkonstruerad och politiskt framgångsrik. Han ger ett förenklat förklarande exempel: Priset på el stiger kanske med $100 per år, men regeringen delar ut pengar så att exempelvis din internetavgift sänks med $100 per år. Man höjer priset på varor som ger upphov till stora utsläpp och sänker det på icke-koltunga varor.

Nordhaus finner stöd för koldioxidavgifter i IPCC-rapporten, och hoppas att rätt konstruktion gör att en koldioxidavgift kan få den acceptans som behövs. Något som han tror kan underlätta är om avgiften kopplas till något populärt som en direkt utdelning eller finansiering av sjukvård.

Så långt New York Times-artikeln. Nordhaus har fått kritik för att hans modell, som jämför kostnader för klimatförändringen med kostnader för klimatåtgärderna, ledde till slutsatsen att det var effektivare att vänta med en hög CO2-skatt. Om några år, sa modellen, kommer en stigande global bruttonationalprodukt att göra det relativt sett billigare att genomföra de klimatåtgärder som krävs.

Detta resonemang bygger på den felaktiga tanken att man kan beräkna kostnaderna för den globala uppvärmningen. Men dessa kostnader går inte att beräkna. Hur skulle man till exempel beräkna kostnaderna för utrotade arter och förödda jordar? Klimatförändringens kostnader är redan idag oändliga och därför måste alla klimatåtgärder sättas in omedelbart.